Integrationsminister Nyamko Sabuni gav i februari i år Säpo i uppdrag att sammanställa en rapport om förekomsten av våldsbejakande radikal islamism i Sverige. Rapporten ska redovisas för regeringen senast den 15 december 2010.
Detta kritiseras nu kriminologiprofessorn Janne Flyghed och människorättsjuristen Anna Wigenmark som skriver:
Säpos uppdrag att kartlägga ”islamistisk extremism” kan inte tolkas på annat sätt än att det även omfattar att kartlägga en minoritetsgrupps åsikter.
Granskningen av vit makt och den autonoma miljön utgick från den politiska brottslighet som dessa rörelser begått. Det uppdrag som säkerhetspolisen fått nu kan inte tolkas på annat sätt än att det omfattar att även kartlägga en minoritets-grupps åsikter och åskådningar, som utan att vara kopplade till brott, på något sätt bejakar våldshandlingar begångna av islamistiska skäl. Ett sådant upplägg riskerar att bryta mot såväl rätten till åsiktsfrihet och religionsfrihet som till privatliv.
Kartläggningen blir dessutom ännu mer tveksam med tanke på att svensk rätt inom kort, genom tillägg i terroristlagstiftningen, lär införa inskränkningar i åsikts- och yttrandefriheten genom att kriminalisera uttryck som tolkas som ett förhärligande av terrorhandlingar. Att Säpo-uppdraget saknar definition av islamism och att det fortfarande inte finns en universell definition av begreppet terrorism, gör inte uppgiften mindre komplicerad. För många är fortfarande den enes frihetskämpe den andres terrorist.
[...]
Det kan också vara värt att notera att insamling av muslimers åsikter i Säpos regi redan pågår. Säpo har en pågående dialog med människor, mest unga muslimer, som man tror kan dras in i säkerhetshotande verksamhet. Dialogen beskrivs som ett frivilligt samtal där Säpo berättar vilka lagar som gäller här och eventuella konsekvenser av fortsatt verksamhet. Det ser måhända bra ut på pappret. I verkligheten bedrivs samtalen på ett föga jämbördigt sätt och upplevs av många som inte särskilt frivilliga.
Övervakningen har gått så långt att människor är oroliga över att gå till moskén på fredagsbön eftersom de inte bara vet att någon kontrollerar dem utan också att man är rädd för att besöket placerar dem i ett extremistfack.
