Den tredje statsmaktens svek

INSÄNDARE Majoriteten av opinionsundersökningarna de senaste månaderna har visat Sverigedemokraterna (SD) i en vågmästarroll mellan de båda blocken. SVT:s väljarindex visar på en genomsnittlig skillnad på 2,6% i alliansens favör. SD erhåller i samma index 4,9%, dvs. de ligger med god marginal över spärren till riksdagen.

Värt att notera är att vid samma tidpunkt inför valet 2006 syntes SD inte i opinionsmätningarna. I de få mätningar SD fick en egen stapel låg de runt 1,0 – 1,5%. Några enstaka mätningar närmare valet visade på över 2%. Valresultatet blev 2,9%. Av det kan två slutsatser dras. För det första, SD:s utgångsläge i opinionen inför höstens val är utomordentligt bra. Till det ska läggas en gräsrotsetablering i hundratals fler kommuner än i valet 2006. Vidare är budgeten för årets valrörelse mångdubbelt större. För det andra, vilket sagts många gånger men tål att upprepas, SD underpresterar konstant och kontinuerligt i opinionsmätningar. Vi såg det i valet 2006, i kyrkovalet och nu senast i EU-valet 2009. Kort sagt, sannolikheten att vi ser SD i Sveriges riksdag efter valet är oerhört stor.

Således, med drygt sju veckor kvar till valet pekar opinionsanalysen på att SD kommer in i riksdagen som trolig vågmästare. Blir detta de facto realitet stundar en dramatisk regeringsbildning i ljuset av vad de övriga riskdagspartierna deklarerat när det gäller eventuellt samarbete med SD. Oheliga allianser kan bildas. En svekdebatt kan ta fart. Det kan bli en mycket turbulent höst med både regeringskris och eventuellt nyval. Få händelser i den inrikespolitiska debatten bör vara av större allmänintresse för svenska folket än vad som sker i en sådan parlamentarisk situation, mot vilket mycket pekar.

I ett demokratiskt land följs vanligtvis ett allmänintresse av ett medieintresse. I det här fallet för det parti som ensamt kan orsaka en mycket turbulent inrikespolitisk mandatperiod. Var står partiet ideologiskt? Vilken politik driver de? Vilka är deras hjärtefrågor? Vad har de för utrikespolitik? Vad anser de om välfärden? Vilka kan de tänkas samarbeta med? Frågorna kan göras många och tillfälle har inte saknats. SD lade sin första heltäckande skuggbudget i maj. Almedalsveckan har precis avslutats. Jimmie Åkesson har valtalat i en rad residensstäder sedan i slutet av maj, och nu senast igår i Västerås.

Av detta fann gammelmedia mest intresse i en förvirrad biskop Koskinen. Det ska i ärlighetens namn sägas att Sveriges Television generellt upprätthållit en viss kontinuerlig rapportering. Detta överskuggas emellertid av att det faktum att de sedan av politiska skäl väljer att inte välkomna SD till sin traditionsenliga slutdebatten.

Slutsatsen blir att för den majoritet av svenska folket som fortfarande enbart tar till sig nyheter genom gammelmedia måste kunskapen om SD rimligen vara mycket begränsad. Media sviker därmed inte bara sitt journalistiska uppdrag utan även hela svenska folket. Detta om ett parti som kan sätta tonen för hela kommande mandatperiod. Detta är beklämmande och ovärdigt en demokrati. Detta enbart för att man i Sverige år 2010 inte får ifrågasätta den mest liberala migrationslagstiftningen inom EU.

SD särbehandlas av svensk riksmedia. Så är det. Det framgick än tydligare när Publicistklubben den 18 januari i år mycket ogenerat bjöd in representanter från de största dagstidningarna och TV-kanalerna för att under rubriken ”Sverigedemokraterna – Striden om rubrikerna” diskutera hur media bör behandla och granska SD inför och under årets valrörelse. Det är uppenbart att konsensus blev att ignorera och tysta ner.

Detta är dock inte hela sanningen. Indoktrineringspersonalen på landets nyhetsredaktioner ligger dock och väntar som gammelgäddan i vassen. Väntar på att något ska dyka upp som kan uppfattas ligga SD till last. Då hugger de. Oberoende av varandra går redaktionerna på SVT, SR, TV4, AB, EX och DN igång på alla cylindrar.
Igår såg vi det senaste beviset. Med stora rubriker basunerar de ut att en lokal SD-politiker från Mariestad, som varit aktiv mindre än ett år, hoppar av sin kandidatur. Allt med förhoppning att det ska missgynna SD inför valet.
SD:s presschef Mattias Karlsson summerar det väldigt väl när han skriver på Twitter, ”Mer press på kommunfullmäktige-avhopp i småkommun än på skuggbudgeten. Media i ett nötskal.”

DN väljer även i samband med sin publicering, av denna för svenska folket väldigt allmänintressanta story (läs: ironi), att damma av, i vilken gång i ordningen är okänd, gammal statistik rörande hur partierna tappat kommunledamöter sedan valet 2006. En statistik där SD av flera självklara ligger högt. De fick mandat i kommuner de inte ställde upp i. På blanka SD-valsedlar hade personer som inte alls kandiderade skrivits i och som därmed fick plats i fullmäktige. Att SD-kandidater hotas och trakasseras av vänsterextrema element samt riskerar både umgänge och arbete genom sitt engagemang är också välkänt. I statistik vi minns från SVT i våras, då senast det begav sig, räknades även avlidna SD-ledamöter in i kategorin ”avhoppade”, allt för att krydda siffrorna. Ett riktigt journalistiskt lågvattenmärke i sann George Orwell-anda.

När den tredje statsmakten sviker åligger det folket att agera. Enbart demokratiargumentet är skäl nog. Vi gör det allra bäst den 19:e september.

Mikael